Jag…står här ensam mot alla, väntande på att fylla alla mina plikter, som en soldat som kämpar förgäves på slagfältet med en trött arme. Jag känner mig som en kall maskin som måste arbeta hela dagen och som ingen arbetare bryr sig om. Prov efter prov, varje kärlekshistoria, varje timme med tårar i ögonen med alltid större förväntningar med en avslöjad verklighet som påverkar ständigt mina tankar, mitt företeelse….Jag vill bli psykolog…Hur ska ja göra detta när jag själv inte kan hantera min förtvivlan…Just de personera som skulle stöda mig har lämnat mig när jag behövde dem mest…Varför måste jag bära många maskar för att utveckla glädjan i andras själar när i min dolda värld inte finns en sådan känsla?
Jag är så kall…som en maskin
